20 teser mot grön kapitalism

1. Den aktuella globala ekonomiska krisen markerar slutet på kapitalismens nyliberala fas. “Business as usual” (ekonomisering, avreglering, privatisering…) är därför inte längre ett alternativ: regeringar och företag måste hitta nya områden där de kan ackumulera kapital och nya typer av politisk reglering för att hålla kapitalismen igång.
2. Vid sidan av den ekonomiska, politiska och den energimässiga krisen finns en annan kris som skakar världen: den ekologiska krisen - resultatet av en själmordsaktig obalans mellan det ekologiska livsuppehållande systemet som garanterar vår kollektiva mänskliga överlevnad och kapitalets behov av ständig tillväxt.
3. Denna ekologiska kris är en stor fara för vår kollektiva överlevnad, men som med alla kriser så ger den också oss, de sociala rörelserna, en historisk möjlighet: att slå mot kapitalismens blottade strupe - dess behov av ohämmad, destruktiv, sinnessjuk tillväxt.
4. Av de förslag som har dykt upp från den globala eliten, är det enda som lovar att behandla alla dessa kriser den så kallade “Green New Deal”. Detta är inte den nya kramgoa gröna kapitalismen 1.0 med biodynamiskt jordbruk och gör-det-själv-vindkraftverk, utan ett förslag om en ny “grön” fas av kapitalismen som ska skapa vinster på en gradvis ekologisk omställning av produktionen inom vissa nyckelområden (bilar, energi osv).
5. Grön Kapitalism 2.0 kan inte lösa den ekologiska krisen (klimatförändringar och andra ekologiska problem som t ex den farliga minskningen av den biologiska mångfalden), utan försöker snarare profitera på den. Den ändrar därför inte på något grundläggande sätt den kollisionskurs mot biosfären som mänskligheten sätts på av marknadsstyrda ekonomier.
6. Vi lever inte på 30-talet. Då, under trycket från starka sociala rörelser, kunde den gamla “New Deal” återfördela makt och välstånd nedåt. Den nya “New New” och “Green New Deal” som diskuteras av Obama och miljöpartier runt om i världen och också av en del multinationella företag, handlar mer om välfärd för företag än för människor.
7. Grön Kapitalism kommer inte att ifrågasätta makten hos dem som faktiskt producerar de mesta av växthusgaserna: energibolagen, flygbolagen, biltillverkarna och det industriella jordbruket, utan kommer helt enkelt strö mer pengar över dem för att hjälpa dem att fortsätta gå med vinst genom att genomföra små miljömässiga förändringar, som kommer vara för alltför små och komma alltför sent.
8. Eftersom arbetande människor globalt sett har förlorat sin makt att förhandla för att kräva rättigheter och anständiga löner, kommer det i ett grönkapitalistiskt scenario antagligen innebära att lönenivåer fryser eller kanske till och med sjunker, för att kompensera de stigande kostnaderna för “ekologisk modernisering”.
9. Den “gröna kapitalistiska staten" kommer bli en auktoritär stat. Rättfärdigad av hotet om ekologiskt kris kommer den “hantera” den sociala oron som med nödvändighet kommer växa ur den fattigdom som följer av stigande priser på mat och energi och fallande löner.
10. Under grön kapitalism kommer de fattiga exkluderas från konsumtion och marginaliseras, medan de rika kommer att kunna “klimatkompensera” sina fortsatt ekologiskt destruktiva beteenden genom att shoppa och rädda planeten på samma gång.
11. En auktoritär stat, enorma klassklyftor, välfärd åt företag: ur den ekologiska och sociala frigörelsens synvinkel kommer grön kapitalism vara en katastrof som vi aldrig kan hämta oss ifrån. Idag har vi chansen att lämna det självdestruktiva vansinnet med ständig tillväxt bakom oss. Imorgon, när vi alla har hunnit vänja oss vid den nya gröna regimen, kan chansen vara borta.
12. Inom den gröna kapitalismen finns en fara inbyggd: att de etablerade miljöorganisationerna kan komma att spela samma roll som fackföreningarna gjorde under Ford-eran: att vara en garant för att krav på sociala förändringar och vår kollektiva ilska hålls inom de ramar som bestäms av kapitalets och regeringars behov.
13. Albert Einstein definierade “vansinne” som “att göra samma sak om och om igen och förvänta sig andra resultat”. Under det senaste decenniet, trots Kyoto, har inte bara koncentrationen av växthusgaser i atmosfären ökat - ökningen har dessutom accelererat. Vill vi verkligen ha mer av samma sak? Är inte det vara vansinnig?
14. Internationella klimatavtal främjar falska lösningar som har mer att göra med energisäkerhet än klimatförändringar. Istället för att lösa krisen tillhandahåller handeln med utsläppsrätter, CDM (klimatkompensation i tredje världen), Joint Implementation (klimatkompenation i andra i-länder) och andra kompensationsprojekt, en politisk täckmantel för fortsatt produktion - med straffrihet - av växthusgaser.
15. För många samhällen på södra halvklotet är dessa falska lösningar (biobränslen, “gröna öknar”, CDM-projekt) allt oftare ett större hot än klimatförändringarna själva.
16. De verkliga lösningarna på klimatkrisen kommer inte fantiseras fram av regeringar eller företag. De kan bara växa fram underifrån, genom globalt nätverkande rörelser för klimaträttvisa.
17. Sådana lösningar innefattar: nej till frihandel, nej till privatiseringar, nej till handel med utsläppsrätter. Ja till livsmedelssuveränitet, ja till stopp för tillväxt, ja till radikal demokrati och till att lämna naturtillgångarna kvar i marken.
18. Som en framväxande global klimaträttviserörelse måste vi slåss mot två fiender: å ena sidan klimatförändringarna och den fossila kapitalismen som orsakar den, å andra sidan en framväxande grön kapitalism som inte kommer stoppa dessa, men kommer kringskära våra möjligheter att göra det.
19. Självklart är inte klimatförändringar och frihandel samma sak, men: Köpenhamnsprotokollet kommer att vara den centrala reglerande instansen för den gröna kapitalismen precis som WTO var det för nyliberalismen. Så hur ska vi förhålla oss till det? Den danska gruppen KlimaX hävdar: "Ett bra avtal är bättre än inget avtal alls - men inget avtal alls är bättre än ett dåligt."
20. Chansen att regeringarna kommer fram till en “bra avtal” i Köpenhamn är nästan lika med noll. Vi måste därför kräva en överenskommelse som innehåller riktiga lösningar. Och om det inte lyckas: glömma Kyoto och stänga ner Köpenhamn!

Av Tadzio Müller och Alexis Passadakis december 2008