Har vi kommit någonstans? Koldioxid, kapitalism och COP 15
Torsdag, 21 Maj 2009 20:19
Av Pascal Steven (del av artikel publicerad i SHIFT magazine nr 5)
“Everything is rational in capitalism, except capital or capitalism itself …the system is demented, yet it works very well at the same time”.
(Felix Guattarri, 1995)
“We mean business when we talk about climate change”.
(Jose Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande)
Ett av de största politiska spektaklen i år kommer äga rum i Köpenhamn, (COP 15) i december. Där kommer delegater från 170 länder, företagslobbyister och NGO-representanter mötas under FN-flaggan i ett försök att lösa klimatkrisen genom införandet av ett globalt, marknadsbaserat utsläppshandelssystem. Det avtal som skrivs under här kommer ersätta Kyotoprotokollet som går ut 2012. COP 15 kommer vara en central global maktmekanism genom vilken den nya klimatpolitiken ska genomdrivas. Det avtal man kommer fram till här har potential att påverka hela det socio-ekologiska fältet.
Även om ramarna för det nya avtalet redan har dragits upp i Poznan, finns det fortfarande mycket att förhandla om. Vid sidan av de statliga aktörerna jobbar NGO:s från både Syd och Nord för att skapa en massrörelse som kan intervenera i processen. Många kräver en dramatisk minskning av de mängder koldioxid som ska tillåtas släppas ut, medan andra kräver ett större flöde av teknologi och finansiellt stöd från Nord till Syd för att ta hand om klimatförändringarnas effekter. Med anti-Nato och G20-protesterna och de stundande G8- och COP 15-protesterna verkar 2009, åtminstone på papperet, vara det år då toppmötesprotester återigen kommit i fokus. Men, till skillnad från mobiliseringen under anti-globaliseringens tidevarv, så gör den politik som förs runt klimatförändringarna, att en intervention på COP 15 blir mycket svårare. Medan många menar att COP 15 ska delegitimeras och stängas ner, uppmanar andra till en mer pragmatisk inställning till mötet och föreslår att företagslobbyister och de mest motsträviga staterna ska vara aktionernas mål. Denna text vill problematisera (post)politiken i COP 15-processen och belysa svårigheterna en intervention från den radikala vänstern kommer stöta på.
Klimatförändringarna har blivit post-politiska
Det formella politiska utrymmet i COP 15-processen kan definieras av dess betoning på konsensus. Även om varje aktör har sin egen individuella agenda och uppsättning av mål för mötet verkar det som om en viss nivå av konsensus redan har uppnåtts. Ett nytt politiskt utrymme baserat på naturvetenskap och teknokratisk administration har växt fram där den enda diskussion som återstår är den om de finare detaljerna i det utsläppshandelssystem som kommer införas. Klimatförändringarna har avpolitiserats och debatten förs inom en naturvetenskaplig ram i termer av miljondelar koldioxid i atmosfären. Trots att den framstår som en opolitisk fråga är den exakt det motsatta. Mänskliga utsläpp kommer från konkreta former av produktion. Genom att fokusera på koldioxid, och inte på de flöden av kapital som är orsaken till utsläppen, blandar beslutsfattare ihop effekterna med det system som producerar dem. Detta fokus på koldioxid skyddar systemet från kritik genom att formulera problemet som externt och avskilja det från dess sociala kontext.
Klimatförändringarna har definierats i termer av koldioxid och inte i termer av kapital, men all politik behöver stöd för att genomföras. Den politiska viljan att agera mot klimatförändringarna har galvaniserats genom en apokalyptisk framtidsberättelse. Argumentet för att ta tag i klimatförändringarna är klart och tydligt: om vi inte agerar mot klimatförändringarna kommer resultaten vara katastrofala för hela världen. Detta är självklart sant, klimatförändringens effekter kommer vara förödande för många, speciellt för de mest sårbara i samhället. Därför måste vi agera nu för att förhindra denna katastrofala ökning av växthusgaser i atmosfären. Problemet är definierat som ett universellt problem som kräver ett enat globalt svar.
Ställda inför en möjlig apokalyps börjar den gamla vänster-höger antagonismen verka omodern och de som står utanför "koldioxid-konsensuset" blir (i bästa fall) marginaliserade som idealister. Klimatförändringarna blir därför ett post-politiskt utrymme uttömt på konflikt. Fokus hamnar istället på att genomdriva en politik baserad på naturvetenskap, teknologi och marknader. Denna maning till universellt agerande har kortslutit den verkliga politiska debatten om framtida möjliga socio-ekologiska relationer.
Detta binder världen till handling i en förödande riktning. Klimatförändringarna måste definieras som en fråga om kapital, inte koldioxid. Motsatt vad förespråkarna till den framväxande "gröna" ekonomin hävdar, finns det ingen rimlig teknologisk lösning på klimatförändringarna. En koldioxidfri global ekonomi (som många önskar sig) kommer fortfarande vara en kapitalistisk ekonomi med all den sociala och ekologiska skada den för med sig. En grönare form av kapitalism kommer vara en strängare form av kapitalism i vilken ökande sociala oroligheter kommer kräva disciplinering i form av allt mer auktoritära former av statligt maktutövande. I bästa fall kommer COP 15 vara en phyrrus-seger i vilken klimatförändringarna avstyrs på bekostnad av många människors livsförhållanden. COP 15-processen kan ses som en del av ”the New Green Deal" i vilken samverkande ekologiska och ekonomiska kriser ska övervinnas genom nya former av kapitalackumulation. Utsläppsmarknaden kommer först och främst att gynna de privata intressen i Nord som har tillräcklig finansiell styrka för att kompensera sina utsläpp genom "utvecklingsprojekt" i det globala Syd - projekt som enbart verkar gynna små delar av de lokala eliterna. Verklig politisk diskussion har övertrumfats av en process vilkens destruktiva och djupt politiska natur har dolts bakom ett naturvetenskapligt och skenbart universellt handlingsmandat.
Att media och hela det politiska spektrumet stödjer denna process gör en antikapitalistisk intervention ännu mer problematisk. Genom att kräva ett slut på kapitalistiska sociala relationer och vägra att acceptera COP 15 artikulerar vi ett krav som omöjligt kan diskuteras i den existerande politiska sfären, speciellt inte i en som hindrar politisk diskussion genom hänvisning till naturvetenskap och "universellt" konsensus. Genom att stå utanför denna, är det troligt att våra krav kommer tas emot på ett av två sätt. I det första scenariot kommer våra motståndare hävda att en radikal intervention på COP 15 är en omodern och ideologiskt motiverad protestform i en situation som behöver en enad global ansträngning. I det andra scenariot, som kanske är det mest oönskade, kommer vår intervention blandas samman med agerandet hos mer liberala grupper.
Trots detta måste vi handla. Vår intervention måste omfatta ett avståndstagande från COP 15-processens falska lösningar samtidigt som vi står i tydlig opposition till de liberaler och miljöaktivister som vill "göra Kyoto starkare" och som i själva verket kämpar för en mer auktoritär kapitalism. Vårt enda hopp att bryta igenom detta är en intervention så stark att COP 15-processens post-politiska fasad slås i bitar, även om det bara blir för de dagar konferansen pågår. Med tanke på de allt mer militariserade polisinsatserna vid toppmöten verkar detta vara en svår, om än nödvändig, uppgift.
När det gäller miljö- och klimatpolitik har den antikapitalistiska vänstern inte kommit någonstans. Klimatförändringarna har blivit post-politiska. Den enda debatten som finns kvar att föra på COP 15 gäller små detaljer i den utsläppmarknad man tänker skapa - en marknad som kommer producera nya former av strukturellt våld. I en otrolig uppvisning i kapitalets anpassningsförmåga stödjer många NGO:s och miljöaktivister denna process. Även om det skulle vara bekvämt att stanna hemma, är effekterna av klimatförändringarna och de sätt de hanteras på, så stora att vi inte har råd att ignorera detta möte. Även om vi som en rörelse bäst fokuserar vår energi lokalt så är detta vår sista chans att delegitimera denna process och återpolitisera klimatförändringarna.
Kommentarer