Det koloniala matspöket
Fredag, 10 April 2009 13:36
Ungefär en tredjedel av världens befolkning arbetar inom jordbruket. Även om vi i väst tycker om att tala om servicesektor och tjänstemannaklass så är det fortfarande på fältet som den största delen av världens befolkning försörjer sig. Det är således inte konstigt hur mycket pengar det ligger i jordbrukspolitik.
EU:s största utgift bland alla miljarder det har i sin budget är just jordbruket, fram till 90-talet var det så mycket som 60 %. Eftersom unionen redan från dess bildande har varit väldigt noga med att säkra levebrödet för sina egna medlemmar har man genomfört många politiska åtgärder för att hålla storbönderna nöjda och priserna på Konsum låga. Ett populärt sätt har varit att betala ut absurda mängder subventioner - bidrag från en stat till en industri - till storjordbrukare som producerat dyra produkter, exempelvis kött, för att européer inte ska behöva betala vad det egentligen är värt. 500 kronor falukorven, någon?
Att hålla på med sådant hokus pokus leder dock till överproduktion av mat. För att EU ska kunna fortsätta garantera billiga livsmedel tvingas gemenskapen kontinuerligt köpa upp de varor som blir över, och det är så de berömda 'smörbergen' och 'vinsjöarna' uppstår i en tid när ungefär 15 % av jordens befolkning ständigt är undernärda. Men även i Bryssel förstår en del att detta är vansinnigt slöseri. Motgiftet har dock varit att gynna kapitalistiska intressen på det globala Syds bekostnad genom att sälja överskottet vidare på världsmarknaden, eller subventionera storbönderna lite till för att få dem att göra det själv. Problemet är inte att maten säljs utanför Europa, utan att EU genom olika handelsavtal - gärna i samarbete med WTO, Världsbanken och IMF - slår ut lokala jordbruksekonomier genom att dumpa priserna på de livsmedel som säljs. Detta gör att småbönder inte kan sälja sina egenproducerade matvaror då de dumpade priserna på EU-maten inte kan matchas utan att de själva går med förlust. Inte heller kan de sälja sina varor på en internationell marknad. Den kontrolleras av transnationella företag och de största matkoncernerna och är bara tillgänglig för en tiondel av världens bönder.
Inte heller europeiska småbönder tjänar på politiken. Trots att 40 % av de jordbruk som finns på vår kontinent är småskaliga får de endast ut 8 % av alla pengar EU slänger omkring. Men situationen i det globala syd är också annorlunda på grund av den uppenbara kolonialism som fortfarande existerar. Ett självförsörjande jordbruk har varit - och är i fattigare delar av världen - det vanligaste sättet för människor att klara brödfödan. Så har det varit i största delen av världens historia. Men i takt med den europeiska imperialismen under framförallt 1800-talets senare hälft förändrades kolonialiserade människors sätt att försörja sig. Jordbrukare i det globala syd tvingades (med lite olika varianter i olika världsdelar) att gå med i det internationella handelssystemet som var centrerat kring Europa. De råvaror och produkter som behövdes på marknaden av kolonialmakten fick bönderna nu order om att producera. Lönearbete gjorde sitt intrång och fick jordbrukare att koncentrera sig på att odla varor för försäljning istället för att mätta munnar.
Nu vill man ju gärna tro att vi lämnat 1800- och 1900-talets rasistiska imperialism bakom oss. Men det läskiga faktumet är att livsmedelssystemet ser ungefär likadant ut idag, om än brittisk, fransk, tysk eller rysk militär lyser med sin direkta frånvaro för att hålla de fattiga under kontroll (nu för tiden lieras det med korrupta makthavare som gör grovjobbet istället). Den nyliberala ekonomiska politiken som påtvingas Syd genom olika handelsavtal (exempelvis CAFTA och NAFTA) prioriterar export framför mat till befolkningen vilket inte gör någonting åt svälten i världen. Prisdumpningen gör att folk blir mer beroende av livsmedelsimport och jordbruket till följd av detta blir mer industrialiserat. Tillgång till utsäde blir svårare då handelsavtal oftast innehåller patenträttigheter för transnationella företag som hävdat grödor som existerat i tusentals år som sina.
Men den här situationen är naturligtvis ingenting som accepteras. La Via Campesina, en internationell rörelse av jordbruksarbetare, små och medelstora producenter, landbygdsbefolkning, jordlösa och ursprungsfolk har sedan i början av 90-talet drivit en kamp för livsmedelssuveränitet. Alltså rätten för människor, unioner och länder att själva definiera sin jordbruks- och livsmedelspolitik, att kasta av sig den kapitalistiska maktstruktur som tvingar dem att ordna sitt liv efter västvärldens intressen.
Även i Sverige bubblar motståndet mot Nords livsmedelspolitik. Den enormt resurskrävande överproduktionen sätter sina spår i matbutikerna. Varor som är helt okej att äta men har gått över eller är på väg att gå över datummärkningen slängs i soptunnorna bakom din lokala matkedja. Istället för att tänka sig att skänka bort maten eller sänka priset kaserar alltså affärer mat. Samtidigt som miljontals människor svälter. Frigan.se är en nystartad sida om att glanera, eller dumpstra som det tidigare var känt, som blandar sjukt peppande bilder på vad som grävts fram ur soporna med funderingar kring vad vi gör med allt vårt överflöd.
Ett av flera hopp i allt matmörker. Men det som behövs är att vi tar makten över livsmedelsproduktionen. Som den ser ut nu är den anpassad för den rika elitens behov, helt beroende av olja och djupt odemokratisk. Ägandet av maten koncentreras i allt färre och allt större företagshänder. Ett brytande med den nuvarande linjen kräver samarbete mellan människor på den lokala nivån för kunna ordna brödfödan själva. Att ta makten över vår mat innebär ett slag i ansiktet på den rådande maktordningen.
Kommentarer