FN-floppen

Varför inte UNFCCC kan lösa klimatkrisen

1. Vid förhandlingarna på FN:s senaste klimatmöte i Poznan i december 2008 rörde förhandlarna aldrig vid frågan om hur vi ska lyckas stoppa flödet av fossila bränslen upp ur marken.
2. Klimatmötena behandlas som affärsförhandlingar, där varje land eller grupp av länder väntar ut varandras bud. När länderna, eller grupperna av länder, ställs mot varandra i FN-processen börjar de försvara ”nationella intressen” som reflekterar elitklassernas intressen över befolkningarnas behov. I Poznan innebar detta att ursprungsfolk och folk som lever i och av världens skogar stängdes ute från diskussionerna om återplantering av skog och nekades all form av status som en part av förhandlingarna – t o m när förhandlare diskuterade hur de skogsområden där de lever skulle kommersialiseras för att producera koldioxidkrediter.
3. De stora företagens inflytande på förhandlingarna växer sig starkare varje år. Den största ”non-governmental organisation” i Poznan var IETA (International Emissions Trading Association – en lobbygrupp som företräder E.ON, BP, Chevron, Mitsubishi och 169 andra internationella bolag), och cirka halva utställningsutrymmet inne på konferensområdet var ”privatiserat”. Resultatet var att ideella organisationer trycktes undan, särskilt som företagen unnades en egen ”Business Day” där de erbjöds privilegierad tillgång till förhandlare, högre tjänstemän och ministrar.
4. Problemet handlar inte bara om vem som förhandlar eller har tillgång till förhandlare, utan också om hur själva förhandlingarna är utformade. Istället för att behandla klimatkrisen genomgripande och i sin helhet, där alla är med och diskuterar vilka mål som krävs för utsläppsminskningar globalt, vilka som ska bindas av dessa, och vilka strukturer som behövs för att målen ska nås, är förhandlingarna uppdelade i obskyra underkommittéer till underkommittéer, som splittrar debatten till en soppa av bokstavsförkortningar, teknikaliteter och interna ordvitsar.
5. Det scenario som diskuteras i FN är otillräckligt och överensstämmer inte med klimatkrisens dimensioner. Samtidigt som det finns ett växande vetenskapligt stöd för att 350 ppm (parts per million) CO2 i atmosfären är en säker nivå för att stabilisera klimatet (dagens nivå är 385 ppm), så tenderar de scenarior som diskuteras i FN att utgå från 450 ppm. Dessutom slätar man över oförutsägbarheten hos de ”långsamma återkopplingsmekanismerna” i ansträngningarna att skapa diagram som beslutsfattarna klarar att smälta.
6. I ”World Energy Outlook 2008” från The International Energy Agency förutspås att energibehovet kommer öka med i genomsnitt 1,6 procent per år mellan 2006 och 2030 – en ökning med 45 procent. Utsläppen från jordbruk och transport kommer växa ännu fortare. Detta är strukturella problem relaterade till hur vi producerar energi och livsmedel globalt, och som är fastlåsta (bl a) i ett mönster av fortsatta investeringar i ett fossilbaserat energisystem, ett livsmedelssystem baserat på ett storskaligt industrialiserat jordbruk och en fri marknadsmodell som ökar klyftan mellan var produkterna produceras och konsumeras. Men istället för att överväga hur dessa huvudsakliga pådrivare av klimatförändringarna kan bemötas, så finner sig FN:s klimatregim till rätta med att fortsätta ”business as usual” genom att översätta klimatkrisen till ett misslyckande hos marknaden som den sedan vänder sig till marknaden för att lösa.
7. Problemen med utsläppshandel generellt förstärks och tydliggörs i den speciella ”kompensationsmekanism” som utgör kärnan i FN:s utsläppshandelssytem, den sk ”Clean Development Mechanism” (CDM). Denna var från början tänkt som ett verktyg för att driva på hållbara investeringar i länder utan egna utsläppsmål. Men i praktiken har den inneburit ett nollsummespel för att räkna tvivelaktiga ”utsläppsreducerande” projekt i det globala Syd som utsälppsminskningar i Nord. Genom diverse extraordinära trolleritrick behandlas investeringar i storskaliga dammprojekt i Kina, tackjärnsverk i Indien och palmoljeraffinaderier i Indonesien som om de vore detsamma som utsläppsminskningar i Europa, Kanada eller Japan. Antagandet att sådana projekt är ”additionella”, och därför kan räknas som reduktioner – har visats vara en bluff om och om igen. En nygjord undersökning av den ideella organisationen International Rivers Association visade att 76 procent av projekten redan var fullbordade när de godkändes som lämpliga CDM-projekt.
8. CDM är också en social katastrof. Den infördes som ett verktyg för att överföra pengar till utveckling men har i själva verket lagt ut uppgiften att få ner växthusgasutsläppen på entrepenad – pengarna flödar nästan uteslutande till stora företag istället för till utsatta samhällen. För att ta ett exempel så godkändes Allain Duhangandammen i indiska Himalaya som ett CDM-projekt i maj 2007, trots att Världsbankens ombudsman styrkte att projektutvecklaren inte hade garanterat nog med vatten till de berörda byarna för att det skulle räcka till bevattning och dricksvatten. Detta projekt stoppades också temporärt och böter utdömdes för uppenbara brott mot indisk skogsskyddslag när man fällt träd, dumpat avfall och byggt vägar.
9. Detta tar oss tillslut till det mest fundamentala misslyckandet hos den internationella klimatregimen: dess brist på rättvisa. Klimatförändringen är inte ett problem orsakat av ”mänskligheten” i största allmänhet. Den har orsakats av överexploateringen av resurser av en liten del av mänskligheten i över 250 år, när länderna i Nord (och vid en senare tidpunkt i hisorien det före detta Sovjetunionen) industrialiserade sina ekonomier med hjälp av billig energi. Klimaträttvisa innebär att det är dessa länder som bör bära ansvaret för att lösa problemet. FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) refererar just till ”gemensamt men differentierat ansvar”, men om inte detta tas på allvar kommer det kanske inte bli något avtal i Köpenhamn – eller ännu värre, ett dåligt avtal som förstärker orättvisorna istället för att minska dem.

(argumenten är hämtade ur Oscar Reyes artikel ”Poznan Climate Talks: fiddling while the earth burns”)