Internationell klimatpolitik - några höjdpunkter

1990
I kölvattnet av forskares varningar växer internationellt stöd för att kräva av länder att de minskar sina växthusgasutsläpp för att få hejd på den globala uppvärmningen. USA motsätter sig idén.

1991
”UN Conference on Trade and Development” (UNCTAD) etablerar en avdelning för handel med utsläpp av växthusgaser.

1992
FN:s konferens för miljö- och utveckling i Rio de Janeiro producerar ”FN:s ramkonvention för klimatförändringar” (UNFCCC) för att förhindra en ”farlig mänsklig påverkan på jordens klimatsystem”. UNFCCC rekommenderar, men kräver inte, att utsläppen 2000 inte överstiger 1990 års nivåer.

1994
UNFCCC träder i kraft, undertecknat av 153 länder. ”The Alliance of Small Island States” kräver, i ett försök att hålla havsnivåhöjningen under 20 cm, att utsläppen ska minskas till 80 procent av nuvarande nivåer till 2005. USA och dess allierade motsätter sig idén om utsläppsminskningar. De menar att det skulle vara billigare för dem att få tillåtelse att få köpa rättigheter att släppa ut i en utsläppsmarknad. De flesta EU-länder är säkra på att de redan har kostnadseffektiva sätt att minska utsläppen på hemmaplan och ser USA:s förslag som ett sätt att försöka smita undan ansvar.

1996
USA:s förslag att få slippa egna utsläppsminskningar genom att köpa utsläppsrättigheter från andra länder och ”låna” från framtida utsläpp fortsätter att förkastas av EU, G-77 länderna och de flesta NGO:s.

1997
Kyotoprotokollet antas och binder industrialiserade länder att minska sina utsläpp till ca 95 procent av 1990 års nivåer mellan 2008 och 2012. Men press från Nord, speciellt från USA, öppnar upp kryphål som tillåter att målet delvis möts genom global handel med utsläppsrättigheter och utsläppskrediter från ”utsläppsminskande projekt” och genom tillväxt av ländernas egna skogar.

1998
På grund av ökad oro för kostnaden av inhemska utsläppsminskningar, och eftersom industrin inte lyckas göra tillräckliga framsteg med vanliga regleringar och skatter, börjar EU utveckla ett internt utsläppshandelssystem. Men EU insisterar på begränsningar för den globala utsläppshandeln, och kräver att krediter som köps in utomlands bara får användas för att möta 50 procent av ett lands utsläppsmål. USA motsätter sig alla begränsningar av global utsläppshandel och hotar att ingå en pakt med Kanada, Japan och Nya Zealand och uppnå alla utsläppsmål genom att köpa meningslösa ryska krediter som skapats genom att 1990 (d vs före den post-sovjetiska ekonomiska kollapsen) används som ”basår”.

1999
Världsbanken skapar ”Prototype Carbon Fund” (PCF) – för att generera billiga krediter från Sydliga utsläppsminskande projekt som kan ”reducera kostnaden för utsläppsminskningar för industrialiserade länder”. PCF attraherar snabbt investerare som Mitsubishi, BP, och andra företag såväl som flera stater – däribland Sverige. ”The International Emission Trading Association” (IETA), en företagslobbygrupp, skapas genom samarbete mellan UNCTAD och ”World Business Council for Sustainable Development”.

2000
EU motsätter sig en kompromiss som skulle ha tillåtit att USA tillgodoräknade sig krediter från de egna skogarnas koldioxidupptag, tillåtit dem att köpa krediter från andra sk koldioxidsänkor utomlands, tagit bort 50-procents gränsen för användandet av handel för att uppnå de nationella utsläppsmålen, och som inte skulle ha straffat dem om de misslyckades med att uppnå målen. Europeisk industrilobby trappar upp ansträngningarna att erodera det europeiska motståndet till obegränsad utsläppshandel. Danmark experimenterar med inhemsk koldioxidhandel.

2001
USA drar sig ur Kyotoprotokollet. När utsläppshandeln befrias från stigmat att vara associerat med amerikansk omedgörlighet, ändrar EU sin inställning till utökad handel. Nu, med makten över om protokollet ska ratificeras, kräver Japan och Ryssland extra utsläppskrediter för sina inhemska skogar. Desperata att få protokollet ratificerat för att hävda EU:s ledarskap i global klimatpolitik, och eftersom EU redan är inbegripna i ett eget utsläppshandelssystem, kapitulerar EU. De flesta NGO:s firar en överenskommelse som de skulle ha fördömt för ett år sedan och rättfärdigar den som en ”nödvändig kompromiss”. En ”regelbok” för CDM och andra av Kyotoprotokollets handelsmekanismer antas efter mycket tvistande, försvararandes de kryphål som i grund och botten omintetgör protokollets minimala utsläppsminskningar.

2003
De nordöstra staterna i USA börjar utveckla ”Regional Greenhouse Gas Initiative” som ska använda handel för att minska kostnaderna för en föreslagen 10 procentig minskning av utsläpp från kraftverk till 2020.

2004
Trots protester från miljöhåll, bestämmer EU att tillåta länder att använda krediter från projekt utanför EU för att möta EU:s utsläppsmål.

2005
EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS) sjösätts med stor uppbackning av NGOs. Kyotoprotokollet träder i kraft efter att Ryssland ratificerade det 2004, återigen med stort stöd från NGOs. Det börjar bli uppenbart att många av de industrialiserade undertecknarna inte kommer att uppnå målet för 2008-2012. Nya tillvägagångssätt antas för att öka flödet av CDM-krediter in till systemet. Kyotos undertecknare ”kommer överens om att diskutera” utsläppsmål för perioden efter 2012. Länder utan mål, som USA och Kina, går med på en ”icke-bindande dialog” om deras framtida roll i att minska de globala utsläppen. USA föreslår ett ”Asia-Pacific Partnership for Clean Development and Climate” för att söka teknologiska lösningar på den globala uppvärmningen.

2006
EU:s utsläppsmarknad kollapsar, delvis på grund av att regeringar gett sina länders industrier för många utsläppsrättigheter för att det skulle bli tillräcklig brist på dem.

2007
På FN:s klimatmöte på Bali kommer parterna överens om att starta förhandlingar som ska leda fram till ett nytt internationellt klimatavtal som ska ersätta Kyotoprotokollet 2012. Detta avtal ska klubbas 2009 i Köpenhamn. EU föreslår att utsläppen ska minskas med 25-40 procent till 2020 och med 50 procent till 2050. USA stoppar förslaget. Men genom att acceptera överenskommelsen går USA med på att omfattas av bindande utsläppsminskningar i någon form. I överenskommelse står att alla industriländer – inte bara Kyotoprotokollets parter – ska ta på sig ”mätbara, rapporterbara och verifierbara” utläppsåtaganden.

2008
Handeln inom Kyotos handelssystem startar. Vid slutet på året är projekt som förväntas leverera ca 2865 miljoner ton koldioxidkrediter fram till 2012 registrerade som CDM-projekt. EU beslutar att minska sina utsläpp med 2o % till 2020 jämfört med 1990. Överenskommelsen tillåter EU-länderna att göra ca 2/3 av sina utsläppsminskningar utanför EU:s gränser. På FN:s klimatmöte i Poznan kretsar de flesta förhandlingarna kring teknikaliteter kring utsläppshandeln. G77 plus Kina – en gruppering av 130 utvecklingsländer, deklarerade att man var beredd att minska sina utsläpp med minst 20 procent om de industrialiserade länderna gick med på motsvarande åtgärder. De möttes av tystnad från Nord. ”The Alliance of Small Island States” deklarerar tillsammans med de 49 minst utvecklade länderna i världen - gruppen ”Least Developed Countries” (LDC) – att de inte accepterar mer än 1,5 graders temperaturhöjning.