Uranet och Vattenfall
Kärnkraftsförespråkare brukar bekvämt undvika att tala om uran, den tungmetall som används som bränsle för att driva kärnkraftverk. Mycket på grund av att de fruktansvärda konsekvenser utvinningen av uran har för miljön. Malm som innehåller ämnet krossas till damm som genom tillsättning av vatten och kemikalier lakar fram mellan 200g och 2kg natururan per ton malm. Avfallet från tillverkningsprocessen släpps ut i speciella dammar eller bassänger. De kan aldrig göras helt täta, vilket gör att läckor och ofrivilliga utsläpp är vanliga.
Så om du är boende nära en plats som är avsedd för uranbrytning är det klart att du inte tycker det är så värst roligt. Radioaktiva ämnen som läcker ut i omnejden är ingenting att skoja om. I Sverige, vars berggrund är rik på uran, har det länge funnits (och finns) ett starkt motstånd bland de områden (nästan uteslutande i norra Sverige) som varit föremål för prospektering. Ranstad i Västergötland på 60-talet, Pleurajokk i Lappland och Lilljuthatten under 70- och 80-talet är talande föregångare för den folkliga fientlighet mot det nystartade sökande som inleddes 2005.
Men anta att du för ett ögonblick är Vattenfalls VD Lars G Josefsson. Innan du har hunnit kuva den norrländska pöbeln måste du få tag på lite uran för att kunna fortsätta driva dina kärnkraftverk. Äger och driver du både Forsmark och Ringhals kan du ju inte sitta och rulla tummarna. Så vad gör du? Importerar förstås. Vattenfall importerar kärnkraftsbränsle från Kanada, Ryssland, Australien och Namibia. Den sistnämnda afrikanska nationen innehar världens största dagbrott, Rössinggruvan. Beläget i de västra delarna av landet, 70km öster om kuststaden Swapkomund, gör de av med 40 000 kubikmeter vatten per dygn. Detta alltså i Namiboöknen, ett av jordens vattenfattigaste områden. Från Rössinggruvan hämtas mängder uran till svenska kärnkraftsverk.
På grund av att det norra halvklotets regeringar börjat uppvisa alltmer intresse för utbyggd kärnkraft stiger det globala priset på uran. Gruvföretag blir mycket ivriga av att expandera i Namibia. Hur går det då för lokalbefolkningen? Aktuellt visade i veckan ett reportage från byn Arandis, en kilometer från Rössinggruvan. De mängder av sjukdomar och dödsfall som inträffat hos de som arbetat i brottet pekar starkt på skador relaterade till radioaktiv strålning. Förmodligen är det ett resultat av att ha utsatts för det mycket hälsofarliga och radioaktiva damm som uppkommer i samband med brytningen. Den första oberoende studien med oberoende finansiärer började först i Mars i år. Innan har alla skador och klagomål behandlats av företagets - Rio Tinto - egna, vita, läkare som i sann kolonial anda skyllt sjukdomarna på alkoholism, rökning och HIV bland de svarta arbetarna.
Vad säger Vattenfall då? Visserligen har de inte varit där och kikat runt sedan 2003, men de försäkrar ändå på sin hemsida att "Vattenfall miljögranskar alla leverantörer på plats och vi förvissar oss om att de lever upp till både våra krav på miljö och arbetsmiljö". Så nu kan vi sova gott och tänka på att elen i våra svenska hem minsann inte är smutsig. Tänk om invånarna i Arandis kunde göra samma sak.
Kommentarer
http://www.autonomarotter.net/blogg/48-nyheter/93-inbjudan-2010-antinuclear-ba ltic-sea-info-t our
om anti-atomkrafts turné.