Sex argument mot utsläppshandel
Av Larry Lohmann, augusti 2008. Läs originalartikel
Innehåll:
- Utsläppshandeln har fel mål
- Utsläppshandel är ett slöseri med resurser och kreativitet
- Utsläppshandel är antidemokratiskt
- Utsläppshandel kräver kunskap som vi inte har
- Utsläppshandel blockerar de positiva lösningarna på den globala uppvärmningen
- Utsläppshandel är baserad på förhoppningar, inte erfarenhet
1. Utsläppshandeln har fel mål
Utsläppshandeln har fel mål. Den är inte utformad för att stoppa den globala uppvärmningen.
För att hejda den globala uppvärmningen måste vi få ett stopp på utvinningen och användandet av fossila bränslen. Det innebär att de industrialiserade samhällena, från och med idag, måste omorganisera sin energiförsörjning, sitt boende och sin transport så att det inte längre finns något behov av kol, olja eller naturgas.
Utsläppshandeln har inte det målet. Tvärtom är utsläppshandeln utformad för att hålla hjulen rullande i den fossilberoende industrin så länge som möjligt. Den tilldelar industrin generösa och kortsiktiga numeriska utsläppsbudgetar och försöker sen, genom handel, göra det billigt och lätt för dem att fortsätta "business as usual" inom dessa budgetar.
Utsläppsbudgetar är numeriska eftersom det är så marknaden fungerar. Du kan inte handla med något du inte kan mäta. Industrin behöver veta hur mycket utsläpp den handlar med - annars vet den inte vad den får för sina pengar.
Utsläppsbudgetar är generösa eftersom priset på utsläpp skulle skjuta i höjden om för tuffa mål sattes på en gång. Både industri och konsumenter skulle göra uppror om de inte gavs sociala och teknologiska alternativ när priset höjdes.
Utsläppsbudgetar är också generösa för att stora marknadsaktörer, seden de väl insett att kolcykelns kapacitet blivit en lukrativ tillgång, bedrivit lobbyverksamhet mot världens regeringar för att kunna tjäna så mycket pengar som möjligt på situationen.
Utsläppsbudgetar är kortsiktiga för att ingen regering har den politiska kraft som krävs för att driva igenom en drastisk utsläppsminskning till 2050 – eller ens till 2025 – utan att omedelbart börja omdirigera subventioner från fossila bränslen till förnyelsebar energi, påbörja stora offentligt finansierade program för förändring av energi- transport- och konsumtionssystemen, och så vidare. Dessa förändringar kommer inte att ske så länge man biter sig fast vid en ideologi där priset på koldioxidutsläpp ska fungera som den drivande mekanismen för förändring.
2. Utsläppshandel är ett slöseri med resurser och kreativitet
Det är tillräckligt illa att utsläppshandeln har fel mål. Än värre är att för att uppnå målet, måste ett system skapas som knyter till sig så mycket resurser att inte mycket utrymme blir kvar för något annat.
Enorma byråkratier skapas för att mäta, kontrollera, registrera, certifiera och genomföra miljontals separata utsläppsminskningar. Tusentals intelligenta tekniker går till jobbet varje dag för att uppfinna sätt att genomföra dessa minskningar så billigt som möjligt.
Tillsynsmyndigheter försöker hålla marknadsaktörerna nöja och får lite tid över för att tänka på framtiden ur ett långsiktigt perspektiv. Utsläppsköpare, utsläppssäljare och konsulter koncentrerar sig på att hitta smarta sätt att producera utsläppsrätter som ger kortsiktiga vinster. Wall Street ger sig in i spelet för att ta vara på de nya möjligheterna till spekulation. Kreativitet spenderas på att mjölka systemet på pengar, inte på att bli kvitt vårt beroende av fossila bränslen.
Rhodia, en fransk kemikaliefirma, tillverkar adipinsyra i en fabrik i Sydkorea. Genom att investera 15 miljoner dollar i utrustning som förstör lustgas, en biprodukt vid tillverkningen, kommer företget att tjäna 1 miljard dollar på FN-godkända utsläppskrediter som ska säljas till utsläppare i industrialiserade länder. Lustgas är en växthusgas som sägs vara 310 gånger kraftfullare än koldioxid, så Rhodia kan generera 310 ton utsläppskrediter bara genom att elda upp ett ton av gasen.
Smart. Men reducerar det utsläppen av växthusgaser globalt? Nej. Köparna av Rhodias utsläppskrediter köper dem för att kunna fortsätta investera i fossila bränslen. Hjälper det Sydkorea att bli kvitt beroendet av fossila bränslen? Nej. I bästa fall är det irrelevant — i värsta fall uppmuntrar det landet att bygga fler smutsiga industrier så att de kan tjäna pengar på att städa upp dem senare. Rhodia tjänar redan 35 gånger mer på att sälja utsläppskrediter än de gör på sin tillverkning av adipinsyra. Konceptet uppmuntrar inte heller till grön teknikutveckling: tekniken Rhodia använder är från 70-talet. Rhodia tjänar på situationen. Det gör däremot inte de som jobbar för att stoppa utvinningen av fossila bränslen. Sådana här projekt är regel snarare än undantag inom utsläppshandelssystemet. Har världen tid med dessa charader?
3. Utsläppshandel kräver kunskap som vi inte har
Utsläppshandel förutsätter att det inte spelar någon roll för klimatet var vi minskar koldioxidutsläppen. Om det är billigare att göra en utsläppsminskning på en miljon ton i Lahore i Pakistan än vad det är i Göteborg, så kan Lahore göra jobbet och Göteborg betala för det. Marknaden ser till att alla tjänar pengar genom att göra det irrelevant var, hur och av vem minskningarna sker.
Problemet är att ingen faktiskt kan veta om minskningen i Lahore kommer bli lika klimatmässigt effektiv i det långa loppet som den i Göteborg. Om 20 år är det kanske just den dyrare minskningen i Göteborg vi kommer önska att vi gjort, eftersom den innebär ett steg bort från användandet av fossila bränslen, medan den billigare minskningen i Lahore inte innebär något åt det hållet. Uträkningen går helt enkelt inte att göra.
Det blir värre. Anta att du vill skjuta upp, eller helt undvika, att minska ditt användande av fossila bränslen. Utsläppshandelssystemet tillåter dig då att köpa utsläppsrätter från företag som planterar träd i Uganda, bygger dammar i Indien, bränner metan från kolgruvor i Kina eller bygger vindkraftverk i Argentina.
Alla dessa ”klimatkompensationsprojekt” antas vara klimatmässigt likvärdiga minskningar i din kol-, olje- eller gasanvändning. Men det går inte att bevisa. Du kan bara räkna ut hur mycket växthusgaser dina klimatkompensationsprojekt ”sparar” så länge du förutsätter att utan projektet är bara en annan värld möjlig. Ett sånt antagande har ingen vetenskaplig grund. Forskaren Dan Welch sammanfattar svårigheten såhär: ”Utsläppskrediten är en fantasiprodukt skapad genom att man tar vad man tror skulle ha hänt minus vad man hoppas ska hända”
En annan smutsig liten hemlighet: utsläppshandel kräver exakta mätningar av utsläpp på hundratusentals platser. Få länder klarar att göra dessa mätningar. Faktum är att de inte ens görs i Europa. Ingen vet med säkerhet hur långt de europeiska länderna egentligen är från att uppnå målen i Kyotoprotokollet.
4. Utsläppshandel är antidemokratiskt
På utsläppsmarknaderna har både köpare och säljare anledning att dölja för allmänheten om utsläppsminskningar faktiskt har skett. Köpare vill skaffa sig billiga utsläppsrätter. Säljare vill tjäna pengar på att kränga dem. Det spelar ingen roll för någon av dem om minskningarna faktiskt sker. Eftersom mätningar och övervakning av handeln är dålig eller omöjlig kan de komma undan.
Vem kommer att kontrollera dem på uppdrag åt vanligt folk som blir alltmer oroade för klimatförändringarna? Det är oklart. Till exempel är FN:s kontroll- och expertorgan på utsläppshandelsområdet fulla av folk med intressekonflikter: tekniska experter som har startat egna "carbon consultancies" för att tjäna pengar på marknaden, folk från investmentbanker, chefer för länders inköpsprogram av utsläppskrediter, och så vidare.
Ifrågasätter man systemet får man ofta till svar att vi måste lita på mäklarna, ekonomerna och experterna eftersom ingen annan kan sätta sig in i den oerhörda komplexiteten i utsläppshandelssystemet. Vi har hört det förut — då har det gällt ENRON, WorldCom, Carnegieaffären eller den amerikanska bolånesystemet.
Vem tjänar på systemet med utsläppshandel? Stora fossilberoende företag. Regeringar som vill slippa agera mot klimatförändringarna. Kärnkraftsindustrin. Förorenande företag som är tillräckligt rika för att hyra de konsulter och smörja det system som tillåter dem att sälja certifierade utsläppskrediter. Riskkapitalister, banker och juristfirmor.
Vilka förlorar? Människor som slåss mot förorenade exploatering av fossila bränslen i sitt närområde. Samhällen i länder som Indien och Brasilien som upptäcker att den lokala smutsiga industrin fått en extra inkomstkälla genom utsläppshandel. Samhällen som försöker bibehålla eller utveckla hållbara sätt att leva. Utvecklare av förnyelsebara energikällor. Konsumenter som debiteras för utsläppsrätter som energibolagen fått billigt eller gratis. Världens befolkning som utsätts för de risker en ökad global uppvärming innebär.
5. Utsläppshandel blockerar de positiva lösningarna på den globala uppvärmningen
Utmed Bhilanganafloden i Indien driver bönderna ett finjusterat, terrasserat bevattningssystem som försörjer dem med ris, vete, frukt och grönsaker. Detta avancerade system, som har extremt låga utsläpp av växthusgaser, är nu hotat av bygget av en vattenkraftsdamm som ska förse Indiens tunga industri med energi. Byborna måste kanske lämna floddalen, och förlorar då inte bara sin försörjning utan också sin kunskap om en unik och modern hållbar teknologi.
Stödjer utsläppshandelssytemet bönderna och deras bidrag till lösningen på den globala uppvärmningen? Tvärtom. Det stödjer företaget bakom dammprojektet som har hyrt konsulter för att argumentera för att dammen leder till att mindre växthusgaser släpps ut än om den inte skulle byggas. Firman planerar att sälja de utsläppsrätter som på så sätt skapas till förorenande företag i Europa.
Exemplet är typiskt för hur systemet med utsläppshandel underminerar positiva lösningar på den globala uppvärmningen runt om i världen. Den största delen av försäljningen av utsläppskrediter i Kyotos handelssystem gynnar kemikalie-, järn-och stålindustrier, olje-, gas-, och energibolag och andra företag som alla är beroende av en fortsätt tillgång på fossila bränslen. Den gynnar inte samhällen, organisationer eller företag som jobbar för att få ett slut på fossilberoendet.
I Kaliforninen har rörelsen för ekologisk rättvisa motsatt sig utsläppshandel som de menar är en ”charad för att kunna fortsätta business as usual”. Ett argument: de 21 nya fossileldade kraftverk som ska byggas i Kalifornien ska delvis finansieras genom utsläppshandel. Lokala aktivister vill istället att pengarna ska gå till att bygga upp en grön ekonomi som skulle skapa jobb i de fattiga färgade områdena som idag drabbas hårdast av föroreningarna från fossila bränslen.
Utsläppshandel döljer de verkliga lösningarna på den globala uppvärmningen. Ekonomiprofessorn och finansmannen Richard Sandor – en av utsläppshandelns arkitekter – hävdar t ex att skog i mindre industrialiserade länder kan räddas från svedjebruk genom att man förvandlar dem till områden där man producerar utsläppskrediter.
Mer erfarna observatörer av plantage-, damm-, skogs- och oljeindustrin vet däremot att skogarna det är frågan om inte i första hand hotas av fattiga bönder, utan av precis den typ av markstöld som Sandor förespråkar. Att rädda skogar – och deras dämpande effekt på den globala uppvärmningen – innebär att respektera lokalbefolkningens behov, inte att försöka avhysa dem eller förvandla dem till arbetare vid utsläpphandelns löpande band.
6. Utsläppshandel är baserad å förhoppningar, inte erfarenhet
Argumentationen för utsläpphandel är till stor del baserad på storslagna, ogrundade abstraktioner.
Matthew Whittel på Climate Exchange ger oss ett exempel: ”Ingen av oss är tillräckligt smart för att lista ut vilket som är det bästa sättet att tackla klimatförändringarna, men om vi har ett globalt pris på utsläpp, kommer marknaden att lösa det åt oss.”
Här kommer ett till från Oliver Tickell: ”Marknader är generellt det bästa sättet att fördela ändliga resurser utan onödigt spill, medan man håller så många människor som möjligt nöjda.”
Den nästan religösa övertygelsen i deras ord är rörande. Men ett svar på den kris som hotar den mänskliga civilisationen kan inte bygga på grundlös tro på vaga slogans, utan måste bygga på en nykter utvärdering av historiska erfarenheter och empirisk analys av problemet.
Utsläppshandel utgör kärnan i Kyotoprotokollet. Kyoto har misslyckats. Utsläppshandel utgör kärnan i EU:s svar på klimatförändringarna. EU:s utsläppshandelssystem har misslyckats. Innan Kyoto hade också handeln med utsläpp misslyckats stort i USA, som är det enda land där det tidigare prövats
Misslyckandena har inte varit tillfälligheter. Anledningarna till dem är djupgående och kan inte att lösas av att ekonomer ändrar på några detaljer — aktionerar ut ett par fler utsläppsrätter här eller gör regelverken lite strängare där.
Misslyckandet kommer att upprepas om utsläppshandeln kommer att dominera USA's försök att lösa klimatkrisen. Prisförändringar kan göra många saker, men en sak de aldrig har gjort är att lösa problem som kräver strukturella förändringar inom så många fundamentala områden av industrisamhället. Om vi ska lyckas undvika en total katastrof så kommer det inte vara genom att låta tekniker och investerare göra jordens kapacitet att ta hand om koldioxid till en ekonomisk tillgång, utan genom att demokratiskt besluta att påbörja en global diskussion om vilket slags samhälle folket vill ha i en framtid fri från fossila bränslen.
